Vardagspsykopater

Unni Drougge skrev nyligen ett bra inlägg benämnt “KRIG I FRED”  i vilket hon skriver som följer:

Jag var uppe i ottan och tränade i två timmar men det hjälpte inte. Äcklet i maggropen låg kvar. Igår träffade jag ännu en av alla dessa kvinnliga överlevare som rest sig ur ruinerna efter en psykopats härjningar. Hon var söt och smart och full av liv, men var ändå märkt av sin plågoande.

Och jag satt och glodde ut genom fönstret som vette mot den myllrande Drottninggatan och fick lust att bara skrika: "Fattar ni! Det pågår ett krig! Ett krig mot kvinnor, barn och snälla män! Det pågår här och nu, mitt ibland oss, och samhället låter dessa predators röra sig fritt. De är överallt, odjuren som förstör livet för så många människor. Hur fan kan de få gå lösa?"

Att kalla det för ett krig är nog rätt inställning tror jag. Mitt tips är att ta konsekvensen av denna slutsats och även behandla det som ett krig. Det är ingen debatt, ingen argumentation, inte en politisk fråga, inte en klasskamp, könskamp, eller fråga om vem som tycker mest, högst och bäst. Det är ett krig, punkt. Behandla det därefter.

Men vilka är det som slåss? Vilka är parterna, var finns de, och för vad slåss de? Att se det som ett krig mellan onda män och oss andra är en bra början, men finns det något hos dessa onda män som plågar oss andra som vi kan ta fasta på? Varför är de onda? “Bara för att”? På vilket sätt är de onda? Vilka medel använder de, och hur kan man motverka dessa medel? Vilka motvapen kan vi använda mot dem, och vilka biter bäst?

Med andra ord: Know thy enemy. Om vi ska se på det som ett krig, mellan två parter, så måste vi först av allt ha kunskap om dessa parter. Sun Tzu skrev i boken Art Of War för länge sedan på följande sätt om detta:

Knowing the other and knowing oneself, in one hundred battles no danger.
Not knowing the other and knowing oneself, one victory for one loss.
Not knowing the other and not knowing oneself, in every battle certain defeat.

Att inte känna till fienden och att inte känna till sig själv, är att slå i blindo och leder endast till nederlag. Detta är en absolut lag. 

Vem är då fienden? Som jag ser det, efter att ha studerat ondska en hel del i ett försök att få svar på dessa frågor, är fienden i detta krig tvådelad: en inre och en yttre. Den yttre fienden är den vi kan se, de onda männen som plågar oss andra, kvinnor, barn och snälla män. Den inre fienden är den vi bär inom oss, den som gör oss sårbar för deras vapen, den som de känner till så väl och använder mot oss själva. För att ha en chans att vinna kriget, eller åtminstone uppnå ett rimligt status quo, måste vi dels förstå psykopaternas vapen och dels vår egen sårbarhet. Ett virus kräver en medicin, men det är lika viktigt att förstå viruset som att förstå hur medicinen ska konstrueras.

Ni som läst övriga artiklar på denna blogg har nog en bra idé om vilka de onda männen är, och varför de är som de är. De är psykopater och narcissister, patologiska element i vårt samhälle som av olika anledningar saknar empati, och som utnyttjar denna fördel (som de ser det) på alla sätt de kan. De ljuger, manipulerar, och våldför sig på resten av befolkningen. De som råkar ut för dessa psykopaters framfart blir otroligt skadade, och samtidigt väldigt ensamma, för det är svårt för oss övriga normala att tänka sig hur det kan finnas rovdjur som dessa, som till det yttre ser fullständigt normala ut och som i daglig konversation verkar rätt trevliga. Att dessa skulle vara skyldiga till de vansinneshandlingar som deras offer beskriver låter ju helt befängt.

Men ändå så är det precis så det är, och det är hög tid att vi normala vaknar upp till denna verklighet, och kastar ifrån oss den utslitna platityden “vi är alla lika”, eller att “alla är i grunden goda”, för det är ur ett rent empiriskt objektivt perspektiv helt enkelt inte sant.

Detta är den yttre fienden, och de andra artiklarna här beskriver hur dessa fungerar och hur man bäst bemöter dessa psykopater, även om det i särklass bästa tipset alltid är att vända på klacken och springa. Begär inga ursäkter, begär inga förklaringar, begär inget som dessa onda män inte kan ge er. Det är som att be en hund förklara relativitetsteorin, och är således helt meningslöst.

Att förstå dessa onda män, den yttre fienden, är bara halva sanningen dock. Det finns en annan fiende, en som är mycket värre för oss att erkänna, och att göra något åt, och det är den inre fienden. Att psykopater och narcissister ljuger och manipulerar är ju bara ena delen i pusslet, och är något de egentligen inte kan göra något åt. Det är deras natur, och det finns inget som kan ändra detta. Men deras pusselbit biter bara om det finns något i oss som den kan matcha, något i oss som får oss att bli mottagliga för lögner och manipulationer. Varför går vi på alltihop? Varför kan vi inte bryta oss ur det ens när vi ser lögnerna framför oss? Vad i oss får oss att till synes vilja vara tillsammans med dessa puckon?

Elan Golomb skriver i boken “Trapped in the mirror: Adult children of narcissists in their struggle for self” om problemet på följande sätt (min översättning):

Det här är historien om hur vår tidiga erfarenhet med en narcissistisk förälder, speciellt en av det motstående könet, kan få oss att välja liknande typer att älska. Hur kan vi annars förklara vårt val att lida? Trots våra klagomål upprepar vi problemet.
Vi älskade vår narcissistiska förälder trots att vi kanske bara kommer ihåg smärta. Vuxna tappar ofta kontaken med sina behov som barn men utvecklar en association mellan smärtan och kärleken som fanns där en gång. Om vår förälder glömde möten och semestrar med oss, väljer vi en glömsk älskare. Om föräldern inte hjälpte till hemma, får vi själva göra hussysslorna. Några av likheterna mellan då och nu kan vara exakta. Andra kommer följa ett generellt mönster. Såsom en älskare som inte tjänar tillräckligt bra på jobbet jämfört med den förälder som inte klarade av att ta hand om oss. Eller en älskare som inte rör oss med ömhet men är sexuell på samma sätt som vi uppfattade att våra väldrar var.
Vi ser på vårt förflutna med hat och ser inte dess likheter med nuet. Det är inte en vacker syn att inse att vi älskar en person för att denne beter sig illa mot en själv på vissa specifika sätt. Det är smärtsamt att inse att vi är med en narcissist för att få den kärlek vi aldrig fick från vår narcissistiska förälder. Vi vill inte ha mannen för den han är, utan för att bevisa våra föräldrars kärlek. Vi har valt ett liv utan njutning när det finns bättre. Om bara det förflutna kunde släppa sitt grepp om oss.

Det här är den inre fienden, som är oss given av våra föräldrar och tidiga år, och som sedan inte släppt greppet oavsett hur gamla vi blivit. För att verkligen kunna lösgöra oss från de onda männens grepp måste vi alltså inte bara förstå hur psykopater fungerar, utan vad i oss de använder sig av. Vi kan aldrig göra något åt hur de är, men vi har absolut makt över oss själva och kan se till att ta bort den del av pusslet som vi själva står för, för att klara av att säga “tack, men nej tack, jag vill ha något bättre”.

För att orka göra detta sista räcker dock inte insikt om vår egen svaghet, om vad det är i oss som så metodiskt utnyttjats. För att klara av att göra motstånd krävs en bra självkänsla, en tro på oss själva, att vi kan klara oss utan den falska kärlek vi erbjudits. Endast då kan vi vinna kriget, eller åtminstone dra en linje i sanden och säga “hit, men inte längre”.

För att summera, så föreslår jag att de av er som vill ta detta krig på allvar och göra något åt det i faktiska termer gör följande:

1. Lär er om hur psykopater och narcissister fungerar, och vilka metoder dessa använder
2. Lär er om hur ni själva påverkats av narcissistiska föräldrar och andra, och varför ni går på de onda männens metoder
3. Lär er om hur ni ska få tillbaka ert självförtroende och självkänsla, för att kunna stå emot dessa metoder

Resten ger sig. Om ni bara vågar tro på er själva. Jag gör det.

Läs även andra bloggares åsikter om psykopati, psykopater, narcissism, självkänsla, ondska, unni drougge, krig